Ibland undrar jag om det bara är jag som är såhär puckad... Varför kan jag inte nöja mig med mitt liv?
Har en helt underbar man. Han älskar mig och gör allt för mig. Han är en underbar pappa till mina barn, snygg, snäll och ALLA gillar honom.

Varför räcker det inte för mig? Varför drömmer jag om andra? Varför funderar jag på skilsmässa? Varför tänker jag att det skulle vara kul med något annat, något nytt?

Alla förhållanden går upp och ner det vet jag. Men nu har jag kommit till det läget att jag faktiskt börjar ifrågasätta mig själv... Finns det en anledning till att jag förälskar mig i andra killar typ jämt... (Det händer aldrig nå, har aldrig varit otrogen... men tänker på det ofta...) Finns det en anledning som är större än det faktum att det alltid är kul med bekräftelse och att det är mänskligt att attraheras av andra... Det är ungefär där jag är nu. Funderar om mina tankar är ett tecken på att vi INTE är gjorda för varandra. Ett tecken på att vi vuxit ifrån varandra. Ett tecken på att det inte ska vara vi resten av livet så som vi lovat varandra...